Avsmakning av chiliöl

Öl smaksatt med chili kommer jag inte över så ofta. Och närproducerad dito brukar jag än mera sällan stöta på. Den senaste tiden har jag samlat på mig tre sorter som i alla fall är relativt närproducerade, en från Helsingborgsbryggeriet och två från danska bryggerier.

Vi beslutade oss för att smaka av dem i tur och ordning med vad vi gissade skulle vara ökande grad av kraftfullhet i smaken. Först sorten från Helsninborgsbryggeriet, sedan en pale ale från Svaneke Brygghus på Bornholm och slutligen en stout, Viking Chili Stout, från Hornbeer i Kirke Hyllinge. Det visade sig vara en ganska bra gissning. Stouten hade givetvis intensivast smak, följd av alen från Svaneke Brygghus och mest diskret ölsmak hade ölet från Helsingborg. Ett omvänt förhållande visade sig vara sant för ölsorternas chilismak, där Helsingborgsölet tveklöst smakade mest chili och stouten knappt alls hade någon detekterbar smak av chili. Men mera om detta senare. Möjligen skulle man kunna hävda att våra sinnen under ölprovningens gång blivit avtrubbade men det tror jag inte är fallet då chilistyrkan inte var överväldigande stark hos någon av sorterna.

Helsingborgsbryggeriets sort Helsinborgs chilipeppar testades först. Den säljs i tre butiker i Helsingborg men kan beställas till närmaste systembolag. Den är ljus i färgen, vilket var anledningen till att vi började med den. Den är honungsfärgad och lite grumlig. Ölsmaken är ganska diskret med en svag beska och efter några sekunder gjorde sig en viss chilihetta påmind. Som inbiten chili-entusiast har jag svårt att få för mycket hetta men jag blev faktiskt förvånad över hettan. Ölets tillbakahållna smakkaraktär lät chilins både arom och hetta lysa igenom och komma till sin rätt!

Svaneke-ölet var kraftigare i smaken och betydligt mera ale. Den är vackert bärnstensfärgad och även den lite grumlig. Den är maltig i smaken och med mera beska än den tidigare sorten. Kanske är det just det som dolde chilismaken. Den gav en viss hetta längst bak i svalget men betydligt mindre än den föregående sorten. God öl men lite väl fega men chilin tyckte jag att de varit.

När stouten hälldes upp infriade den alla förväntningar på en stout. Svart som beck och med en fin skumkrona. Även smaken höll måttet och som stout betraktad var den mycket god! En öl jag gärna skulle dricka igen men tyvärr så fattades chilismaken helt. Jag misstänker att arom och smak dränks i den kraftiga ölsmaken men även hettan uteblev för min del även om Per kunde förnimma en antydan till hetta.

Det var tre intressanta sorter med mycket skiftande karaktär. Att jämföra dem är lite att jämföra äpplen och päron men hur chilismaken går fram i de olika sorterna kan man i alla fall bedöma. Bäst fungerade utan tvekan Helsingborgsölet. Eftersom jag är intresserad av detaljer så skulle jag gärna vilja ha ännu utförligare information på etiketten om vilken humle mm som använts och i detta fall vilka chilisorter som ingår. När vi själva börjat brygga öl ser jag fram emot att experimentera med chiliöl och då prova hur smakrik man kan göra en ale, eller varför inte en IPA eller DIPA, och ändå lyckas få chilismaken att lysa igenom på ett balanserat sätt.

Egen chipotle

Som så många gånger tidigare i min chili-hobby så var det Jukka Kilpinen i Finland som inspirerade mig att börja röka chili och tillverka min egen chipotle. Det hela började med att han vid ett fröbyte skickade med en liten påse smutgult, rökdoftande och helt gudomligt smakande pulver. Det är och förblir ett av de absolut bästa chipotle-pulver jag smakat och bestod av rökt Locato, en Capsicum pubescens-sort. Efter den lilla påsen tog slut ville jag genast ha mer och kom fram till att det bästa sättet att ha en kostant tillgång till dylikt pulver var att själv börja röka chili.

Efter en stunds övervägande började jag och David att mura upp en kallrök efter ritningar inspirerade av fatalii.net. Röken fungerade över förväntan och försåg oss med färsk smarik chipotle, vilken kändes som rena befrielsen efter att ha varit hänvisad till gammal, torr och smaklös chipotle från affären. Själva röken består av två delar; en förbränningsugn (till höger i bilden ovan) i vilken ved och spån förbränns och en skorsten (till vänster), i vilken chilin ligger på ållor. Ållorna är i själva verket gamla kylskåpsgaller men fyller sin funktion. Rökens två delar är förbunda med varandra med ett rör som röken passerar genom varvid den kyls av.

Förbränningsugnen är klädd med eldfast tegel för att klara av de höga temperaturer den utsätts för. På bilden ovan är den just tänd.

Rocoto Manzano Grande på väg att bli chipotle.

Bäst tycker jag om rökt rocoto och i år rökte jag 2 hyllplan rocotos, 2 hyllplan habaneros och två hyllplan vanlig röd paprika. Frukterna delar jag på mitten och lägger upp på ållorna och låter kallrökas i ca 1-2 dygn. Det brukar inkludera ett par längre pauser, denna gång för sömn och för att köpa mera ved. Effektiv tid röker jag frukterna 12-18 timmar beroende på var någonstans i röken de ligger. Under rökningens gång flyttar jag runt ållorna och mot slutet av rökningen plockar jag bort de som fått mest rök och låter de som fått lite mindre ligga kvar. Jag använder al-ved att elda med och blötlagd al-spån som jag då och då slänger på den glödande kolen. Det är viktigt att chilin får gott om tid på sig i röken så den blir riktigt rökig och fin i smaken men får inte ligga för länge. Då kan den bli bitter och smakar mera som något som hittats efter en eldsvåda.

 Efter ungefär ett till två dygn i röken är det dags att torka den rökta fruken i en mattork. Chilin tar upp mera smak om den röks färsk och sedan torkas jämfört med om den torkas först och sedan röks. Den färdiga produkten brukar jag förvara i glasburkar med tättslutande lock.

Efter hand som jag behöver, så maler jag pulver av den torra chipotlen eftersom smak och hetta håller sig mycket längre i de halverade torra frukterna än i pulverform. Även det färdiga pulvret förvarar jag i lufttäta glasburkar. Nedan två små bukar med chili pulver, till höger den mörkare färgen av chipotle gjord på röd mild chili och, som färg jämförelse, till vänster en burk med pulver gjort på Jimmy Nardellos Pepper.

Ulupica Large

Denna sorts chili är inget man odlar för den höga avkastningens skull men den är mycket spännande och bjöd på en mängd överraskningar när jag i år odlade den för första gången. Det är en C. cardenasii eller möjligen en C. cardenasii x C. pubescens-korsning och har sitt ursprung i Bolivia.

Plantan är ganska storvuxen och är i skrivande stund ca 1,5 m hög. Den växte ganska långsamt i början, vilket gör att jag tror att den kommer att bli en jätte nästa år efter övervintringen. Den har ett krypande växtsätt, vilket gör att jag spaljerat upp den för att få den mera lätthanterlig. Blommorna är vackert blå-lila med gula prickar. Lite som en blandning av C. pubescens och C. baccatums blommor.

En liten egenhet som de två plantor jag odlat har haft är att de tycks från börjat ha lidit av någon form av näringsbrist. Först trodde jag att det var att de stod sura och därför inte kunde ta upp näring som de skulle. Trots att jag var noga med att de fick torka till lagom mycket mellan vattningarna fortsatte detta med ljusa blad och det blev inte bättre förrän jag började gödsla ordentligt framåt sommaren. Detta får mig att tro att denna sort är ovanligt näringskrävande jämfört med de flesta andra chili-sorter jag odlat.

Frukterna påminner mig lite om lingon till utseendet. De är små (omkring 500-750 mg per st) och röda som mogna. De är lite tillplattade och mäter 12-15 mm i diameter och ca 10 mm långa. Till skillnad från de flesta andra vilda arter som jag odlat är frukterna förhållandevis tjockväggiga. Smaken är god och påminner om smaken hos rocoto. Hettan är mycket speciellt och det långsammaste jag upplevt. Den är het-medelhet och börjar överraskande nog kännas först efter några minuter. Den har bruna frön.

Habanero BBQ

För ett par dagar sedan hittade jag Jonas Crambys bok 'Texmex från grunden' på biblioteket. I den hittade jag en beskrivning på barbeque och ett recept på en rub för ändamålet. Rubben tycktes sakna lite hetta, så jag bytte ut en tredjedel av paprikapulvret mot hemmagjort habaneropulver. 7 timmar senare fick jag en mycket trevlig belöning. Eftersom jag inte hittade råsocker så använde jag farinsocker, som jag gissar är en råare och mera oren produkt än vanligt strösocker. Boken är för övrigt ett mycket bra köp om man är intresserad av vällagad och enkel mat. Här kommer receptet, så som jag gjorde det.

1,5 kg fransyska och en del tofu gneds in med nedanstående rub. Rubben gjordes genom att alla ingredienserna blandades och maldes tillsammans i en mortel.

1 dl farinsocker
1 dl strösocker
1/2 dl (25 g) paprika-pulver
1/4 dl (10 g) habanero-pulver
1 1/2 msk (30 g) salt
1 1/2 msk (15 g) vitlökspulver
1 msk (7 g) svartpepper, finmald
1 msk (6 g) ingefärspulver
1 msk (9 g) lökpulver
1 tsk (2 g) rosmarin

Köttet lades på grillen och röktes med alspån vid 120°C i tre timmar. Därefter lade jag in det i aluminumfolie och fortsatte ytterligare 4 timmar. Efter att köttet fått stå en stund drog jag isär det med två gafflar. Det blev mycket lyckat med hettan tillsammans med den söta rubben och den dova röksmaken.

Utvärdering av hydroprojektet, del 1

Nu är det äntligen dags att börja utvärdera resultatet av hydrokultur-projektet. Jag odlar två Capsicum pubescens, CAP 217 och Locato Red. Den senare är en oavsiktlig korsning som visat sig vara en av de mest produktiva sorterna jag provat, så den kommer jag att odla vidare på. Jag har även en Capsicum chinense, Red Savina, som detlar i testet.
Av dessa sorterna så har Locato Red börjat mogna både i hydro och jord medan CAP 217 och Red Savina har börjat mogna så smått enbart de som odlats i jord. Därför börjar jag den första utvärderingen av hydron med Locato Red. Så här ser det ut i drivhuset, CAP 217 och Locato Red i hydro till vänster och de i jord till höger. Som jag hoppas framgår av bilden så är plantorna som odlats i hydrokultur mycket tätare och grönare än de som står i jord.

Först och främst mognar de i jord lite snabbare än de i hydrokultur. Skillnaden är en vecka eller två. Det kan kanske ha att göra med chocken vid omplanteringen från jord till hydro och, framför allt, den hämmade utvecklingen då jag fortfarande provade mig fram med olika koncentrationer av näring.

 Locato Red som växer i hydron till vänster och de i jord till höger.

Skörden kommer troligen att skilja sig åt. Av hydro-plantorna har jag hittills skördat en gång (566 g) och de i jord har gett två skördar hittills (totalt 416 g). Båda har mycket omogen frukt kvar.

Vad som är mest anmärkningsvärt syns tydligt på bilden nedan. Frukterna från plantorna i hydron är mycket större. I medeltal väger de som är skördade från hydron 18,9 g per frukt (±1,5 g, n=30) medan den från plantorna i jord vägde 8,5 g (±2,0 g, n=30). Som framgår av standardavvikelsen så varierar de i jord mera i storlek dessutom.

Frukt av Locato Red odlad i hydro-kultur till vänster och i jord till höger. I båda högarna till samma antal frukter, 30 stycken.

Slutligen till den viktigaste utvärderings-parametern, smaken. Jag har under hela projektets gång oroat mig över hur de skall smaka eftersom hydro är nytt för mig och jag har provat mig fram med pH, näringskoncentrationer, etc. Idag provade vi ett par likstora bitar från frukter odlade på de två sätten och vi noterade att styrkan inte skilde sig åt nämnvärt. De som hade vuxit i hydro smakade lite annorlunda genom att de var sötare och hade en lite friskare och fruktigare smak.

Jag har försökt att sköta samtliga plantor på så bra vis jag kunnat, givet de olika förutsättningarna de odlats under. Jag har försökt hålla pH och näringskoncentrationer på lagom nivå i hydron och jag har vattnat de i jord regelbundet och gödslat enligt anvisningarna med Biobact Tomat.

För att sammanfatta denna första utvärdering så väger omdömena över till fördel för hydro-odlingen. Mycket finns kvar att utvärdera och diskutera men hittills tycks denna metod att odla rocoto fungera bäst under de förutsättningar jag har i drivhuset.

Inlagd jalapeno

Nu börjar jalapeno-frukterna byta färg, så det börjar bli tid att lägga in om det skall bli några gröna i år. Detta är första gången jag lägger in chili, så jag googlade recept och kom fram till att ett av dem dök upp om och om igen. Med en liten justering så ser det ut enligt nedan.

300 g tjockt skivad jalapeno
1 dl vatten
1 dl vitvinsvinäger
1 msk socker
2 tsk salt

Enklare än så här kan det knappast bli. Jag sköljde och skivade ca 350 g jalapenos, vilket gav mig ungefär 300 g skivad frukt. Jag hällde på lagen och lät det sjuda under lock i ca 5 min. Jag kände på dem då och då för att se när de fick lagom konsistens. Efter det hällde jag alltsammans på en väl rengjord inläggningsburk. Som extra bonus så var satsen precis lagom för de små burkarna som jag köpt från Ikea.

 Nyplockad Early Jalapeno, C. annuum, på väg att läggas in.

Nå, hur blev resultatet då? Jo, betydligt bättre än vad man får om man köper en burk från taco-hyllan i närmaste matvarubutik. De recept jag hittade föreslog 1 tsk salt men jag fann det ge lite för lite sälta och när jag tillsatt ytterligare en tesked så blev det bra. Hållbarheten skall tydligen vara upp till 6 månader i kyl men jag tror att dessa jalapenos kommer att ta slut fortare än så.

Nästa försök med inläggningar skall nog bli en ny omgång jalapenos men kanske med tillsats av några tepin för att öka hettan lite. Jag har även några plantor Serrano som nog snart också börjar skifta färg. Kanske man skulle våga sig på att lägga in sådana med.

Habanero-sås

Eftersom det är högsäsong för habanero-skörd, passade jag på att göra ett par habanero-såser. Den ena är Jonas Borsséns habanero/mango-sås och den andra fick jag upp ögonen för då jag tittade på ett avsnitt ur Rick Bayless tv-program Mexico - One Plate at a Time.

De ser nästan identiska ut i färg och konsistens men är två mycket olika såser som passar helt olika sorters mat i mitt tycke.
Receptet på den första såsen "Habanero Hell Sauce" är hämtad ur boken "Het trädgård" (1). Jag följde receptet till fullo och finns även att läsa här.

Rick Bayless recept finns här och jag följde det i sin helhet så när som på en detalj (2). Jag kokte inte med chilin utan tillsatte den precis innan jag lade allt i mixern. Detta för att inte riskera att förlora någon smak eller hetta från chilin. Så här gjorde jag.

5 st vitlöksklyftor, med skal på
125 ml grovt hackade morätter (3 st små späda)
125 ml grovt hackad silverlök (1 liten)
12 st habaneros (ca 140 g), jag använde 5 frysta kuber
250 ml äppelcidervinäger
250 ml vatten
2 tsk salt
1/4 tsk socker

Rosta de oskalade vitlöksklyftorna i en stekpanna på medelhög värme tills de mjuknat och skalen mörknat. Det tar ca 15 minuter. Samtidigt koka upp morötterna, löken i vinägern och vattnet och låt sjuda tills morötterna är mjuka, omkring 10 minuter. När vitlöken är mjuk, skala den och lägg den tillsammans med grönsakskoket, chilin, salt och socker i en kannmixer. Homogenisera till en slät sås. Slå på flaskor och förvara i kylskåp.

De två såserna skiljer sig mycket åt i smak. Borsséns sås är sötaktig och lätt och passar bra till sommarmat och fisk. Bayless sås är stabbig och håller nog bra länge i kylen, ja, kanske till och med vid rumstemperatur. Den kan man nog med fördel slå i grytor mm men även ha till mat om det inte är någon anrättning med subtila smaker. Nästa habanero-sås jag tänker prova är en spännande och synnerligen enkel variant som Patrik skiver om på sig blog. Det receptet finns här.

1. Borssén , Plöninge P (2001) Het Trädgård. ISBN 91-518-3713-7, sidan 91.
2. Bayless R. Mexico: One Plate at a Time. Säsong 5, avsnitt 2 "Fresh Chiles, Hot & Cold".

Pimenta de Neyde

Pimenta de Neyde. Denna brasilianska sort har jag suktat länge efter att odla. Det är troligen en Capsicum chinense x annuum-korsning och är ovanlig så till vida att frukten inte ändrar färg under mognaden. Eller lite gör den nog. Jag tycker att frukterna blir lite mjukare och lite mera ljusa till färgen när de mognat.

Så här ser frukterna ut innan de är helt mogna. Denna frukten är bland de större på plantan jag odlar i år och mäter 6,5 x 2 cm. Smaken har jag inte hunnit undersöka ännu men i takt med att jag får allt med mogen frukt så skall jag göra det med.

Hela plantan är mörkt lila och till och med blommorna har lila strimmor. Den är ganska högväxt, 140 cm i skrivande stund, och synnerligen dekorativ.

Kinesisk vitlök

Idag var det äntligen dags för vitlöksskörd. Jag har de senaste par åren odlat tre kinesiska sorter. De har alla det gemensamt att de är redo att skördas ungefär två veckor tidigare än de flesta andra, mestadels ryska, sorter som jag odlar. Nu har de gulnat ordenligt och de flesta ligger ner, vilket jag tyder som att det är dags att dra upp dem.

Ingen av dem hade börjat dela sig och det är nog första gången som jag lyckas skörda dem i tid. Efter att jag sköljt dem och hängt upp dem ser de ut så här. Samtliga är soft neck-sorter, så nästa säsong blir det nog till att göra några flätor.

De tre sorterna är:

Chinese White:
Dessa lökar är fortfarande bedrövligt små. Så små att jag beslutat mig för att inte fortsätta med denna sort nästa säsong. Lökarna är små och har ljust lila-strimmigt skal. 6-8 små klyftor per lök.

Chinese flat:
Denna sort var lika liten som ovanstående sort förra året och är denna säsong betydligt större. Den har rent vitt skal och 8-9 klyftor per lök. Jag överväger att fortsätta med denna sort.

Chinese Hong:
Den sort som har fungerat bäst är den som Hong skaffat. Den är störst och klyftorna är dessutom färre till antalet, 6-7 stycken per lök. Även denna sort är betydligt större än förra säsongen. Skalet är vackert vitt i färgen med lite svaga lila strimmor. Denna sort kommer jag att odla vidare.

Nu till de nya sorterna för året. Två nya sorter har införskaffats. Eller i alla fall trodde jag att de var två olika sorter. Den ena var redan torr och den andra sorten köptes som färska lökar. Ju mera de färska lökarna torkar, ju mera tycks den likna den andra sorten. De kommer båda från samma provins, Shandong (山东省), i västra Kina, .

Shouguang:
Den ena sorten kommer från Shouguang (寿光) som ligger i Shandong-provinsen och inhandlades färsk. Lökarna är ganska stora (i snitt 75 g) och har lila-strimmigt skal. De har ungefär 15 klyftor i dubbla rader. Anledningen till att de är öppnade på bilden ovan är att jag var orolig att de skulle börja mögla annars.

Shandong:
Den andra sorten kommer också den från Shandong och är påfallande platt i utseendet. Den är stor, i snitt 100 g per lök, och har 10-12 klyftor i dubbla rader. Skalet är lilastrimmigt. Jag har inte provsmakat den ännu men även innan jag hunnit göra det så ser jag mycket fram emot att börja odla denna sort.

Ett par oätliga arter

Det mesta jag odlar är avsett för konsumtion men inte allt. Den växtfamilj som fascinerar mig mest är potatisväxterna, Solanaceae. Så mycket att den fick ge namn åt min trädgårdsblog. Familjen innehåller många, för livsmedelsproduktion, viktiga och dessutom lättodlade arter, såsom potatis, tomat, chili, äggplanta, tomatillo, goji, m fl. Men familjen är lika känd för alla de arter som är oätliga. Bland dessa finner man bland annat belladonna, alruna, spikklubba, bolmört och tobak. De, och även många av de ätliga arterna, innehåller olika alkaloider. Dessa ämnen har kraftiga farmakologiska effekter på kroppen och har använts inom medicinen för olika ändamål.

Belladonna (Atropa belladonna), som på bilden ovan, har exempelvis använts länge i medicinsk behandling. Detta beror på att växten innehåller atropin, en alkaloid som förlamar muskler, exempelvis ögats iris.

Betydligt mera välkänd hos gemene man är en annan representant, tobak, Nicotiana tabacum. Även denna innehåller en alkaloid med påtagliga effekter på kroppen, nämligen nikotin.

I år odlar jag Alida-tobak, som är ca en meter hög i skrivande stund. Ovanstående bild visar årets första blomma på en av plantorna.

Blandade habaneros

Årets habaneros, C. chinense, bjuder på flera positiva överraskningar för min del. Bland de vackraste chilis jag odlat är Cajamarca. Frukterna är som omogna lila och är lite semi-transparenta, vilket får dem att nästa se ut att vara konstgjorda ut.

Sedan genomgår de en övergång i regnbågens alla färger och blir till slut djupröda. Tyvärr passerar de även en fas i någon obehaglig brungul nyans.

Rocato är en annan sort som jag provat för första gången i år. Den skall vara lite mera tjockväggig än vad C. chinense brukar vara och dessutom produktiv.

Produktiv är den utan tvekan. De kompakta plantorna är tunga av frukt. Jag sparade fem plantor av denna sort och det är jag glad över.

Fruktköttets tvärsnitt är faktiskt ganska tjockt. Inte som en rocoto precis men kanske lite mera som en tunnväggig jalapeno än vad C. chinense ofta är. Jag väger fortlöpande skörden från alla plantorna för att kunna jämföra med exempelvis mina Red Savina.

 Red Savina är en gammal favorit som en gång i tiden betraktades som världens hetaste. Jag har aldrig fått några anmärkningsvärt heta frukter av denna sort trots att jag köpt fröer direkt från företaget som lanserade sorten. Däremot så har de en fantastisk habanero-smak.

Habanera Lemon satte jag eftersom den skall vara en tidig sort. Och tidig är den. Nog den tidigaste sorten jag provat i år. Den tycks dessutom vara ganska produktiv. Nu ligger den första omgången frukter i torken tillsammans med all annan skörd. Denna sort kommer dock inte att ge så mycket pulver eftersom frukterna är små och ganska tunnväggiga. Det sistnämnda är å andra sidan delvis en fördel eftersom den halverade frukterna nästan är helt torra efter ett dygn i torken på 35 grader.

Rocoto-skörd

Trots att det bara är början av juli så vågar jag påstå att detta är det bästa rocoto-året jag varit med om. Igår skördade jag ca 1 kg mogen frukt. Så mycket så tidigt har jag inte ens vågat hoppas på tidigare. Det enda smolket i bägaren är att jag inte alls vet vad denna oväntade framgång beror på. Givetvis vill jag upprepa detta nästa år med fler rocoto-plantor men det enda jag kan komma på är att jag gav många av plantorna en mycket tidig start, i november och december såddes de första. Men detta tror jag inte är hela sanningen. Men när man har tur så är det kanske opassande att gnälla.

Lite olika rocotos, C. pubescens.

Denna röda PI387838 Locoto är uppenbarligen inte längre helt sort-ren men om den är lika produktiv i generation två som nu i generation ett, så kommer jag definitivt att fortsätta odla den i alla fall.

Denna PI 387838 Locato ser ut som jag minns den från tidigare år.

Den lilla och kompakta PI 585261 fortsätter att ge gott om små och relativt milda frukter.

Den bruna rocoton från Åke Truedsson ger, som namnet antyder, bruna frukter. Nu återstår det att se hur produktiv den är.

PI 585273 ger ganska stora köttiga frukter.

Tidig vitlöksskörd

Ok, den titeln var lite vilseledande. Det är inte vitlökarna jag skördat idag utan vitlökarnas blomstänglar. Lökarna skall inte skördas än på någon knapp månad eller så beroende på sort. Blomstänglarna är fantastiskt goda att woka och har en mild smak. Att skörda blomstänglarna har två fördelar; dels är de goda att äta och dels så fokuseras plantans energi på att ge en stor lök och inte att bilda blommor och frön.

Bild på dagens skörd.

Det är gott att woka stänglarna tillsammans med chili, vitlök och ingefära. Om man inte har möjlighet att använda alla blomstänglar på en gång går det utmärkt att klippa upp dem i lämpliga bitar, förvälla dem och frysa.