Vi beslutade oss för att smaka av dem i tur och ordning med vad vi gissade skulle vara ökande grad av kraftfullhet i smaken. Först sorten från Helsninborgsbryggeriet, sedan en pale ale från Svaneke Brygghus på Bornholm och slutligen en stout, Viking Chili Stout, från Hornbeer i Kirke Hyllinge. Det visade sig vara en ganska bra gissning. Stouten hade givetvis intensivast smak, följd av alen från Svaneke Brygghus och mest diskret ölsmak hade ölet från Helsingborg. Ett omvänt förhållande visade sig vara sant för ölsorternas chilismak, där Helsingborgsölet tveklöst smakade mest chili och stouten knappt alls hade någon detekterbar smak av chili. Men mera om detta senare. Möjligen skulle man kunna hävda att våra sinnen under ölprovningens gång blivit avtrubbade men det tror jag inte är fallet då chilistyrkan inte var överväldigande stark hos någon av sorterna.
Helsingborgsbryggeriets sort Helsinborgs chilipeppar testades först. Den säljs i tre butiker i Helsingborg men kan beställas till närmaste systembolag. Den är ljus i färgen, vilket var anledningen till att vi började med den. Den är honungsfärgad och lite grumlig. Ölsmaken är ganska diskret med en svag beska och efter några sekunder gjorde sig en viss chilihetta påmind. Som inbiten chili-entusiast har jag svårt att få för mycket hetta men jag blev faktiskt förvånad över hettan. Ölets tillbakahållna smakkaraktär lät chilins både arom och hetta lysa igenom och komma till sin rätt!
Svaneke-ölet var kraftigare i smaken och betydligt mera ale. Den är vackert bärnstensfärgad och även den lite grumlig. Den är maltig i smaken och med mera beska än den tidigare sorten. Kanske är det just det som dolde chilismaken. Den gav en viss hetta längst bak i svalget men betydligt mindre än den föregående sorten. God öl men lite väl fega men chilin tyckte jag att de varit.
När stouten hälldes upp infriade den alla förväntningar på en stout. Svart som beck och med en fin skumkrona. Även smaken höll måttet och som stout betraktad var den mycket god! En öl jag gärna skulle dricka igen men tyvärr så fattades chilismaken helt. Jag misstänker att arom och smak dränks i den kraftiga ölsmaken men även hettan uteblev för min del även om Per kunde förnimma en antydan till hetta.
Det var tre intressanta sorter med mycket skiftande karaktär. Att jämföra dem är lite att jämföra äpplen och päron men hur chilismaken går fram i de olika sorterna kan man i alla fall bedöma. Bäst fungerade utan tvekan Helsingborgsölet. Eftersom jag är intresserad av detaljer så skulle jag gärna vilja ha ännu utförligare information på etiketten om vilken humle mm som använts och i detta fall vilka chilisorter som ingår. När vi själva börjat brygga öl ser jag fram emot att experimentera med chiliöl och då prova hur smakrik man kan göra en ale, eller varför inte en IPA eller DIPA, och ändå lyckas få chilismaken att lysa igenom på ett balanserat sätt.
