Egen chipotle

Som så många gånger tidigare i min chili-hobby så var det Jukka Kilpinen i Finland som inspirerade mig att börja röka chili och tillverka min egen chipotle. Det hela började med att han vid ett fröbyte skickade med en liten påse smutgult, rökdoftande och helt gudomligt smakande pulver. Det är och förblir ett av de absolut bästa chipotle-pulver jag smakat och bestod av rökt Locato, en Capsicum pubescens-sort. Efter den lilla påsen tog slut ville jag genast ha mer och kom fram till att det bästa sättet att ha en kostant tillgång till dylikt pulver var att själv börja röka chili.

Efter en stunds övervägande började jag och David att mura upp en kallrök efter ritningar inspirerade av fatalii.net. Röken fungerade över förväntan och försåg oss med färsk smarik chipotle, vilken kändes som rena befrielsen efter att ha varit hänvisad till gammal, torr och smaklös chipotle från affären. Själva röken består av två delar; en förbränningsugn (till höger i bilden ovan) i vilken ved och spån förbränns och en skorsten (till vänster), i vilken chilin ligger på ållor. Ållorna är i själva verket gamla kylskåpsgaller men fyller sin funktion. Rökens två delar är förbunda med varandra med ett rör som röken passerar genom varvid den kyls av.

Förbränningsugnen är klädd med eldfast tegel för att klara av de höga temperaturer den utsätts för. På bilden ovan är den just tänd.

Rocoto Manzano Grande på väg att bli chipotle.

Bäst tycker jag om rökt rocoto och i år rökte jag 2 hyllplan rocotos, 2 hyllplan habaneros och två hyllplan vanlig röd paprika. Frukterna delar jag på mitten och lägger upp på ållorna och låter kallrökas i ca 1-2 dygn. Det brukar inkludera ett par längre pauser, denna gång för sömn och för att köpa mera ved. Effektiv tid röker jag frukterna 12-18 timmar beroende på var någonstans i röken de ligger. Under rökningens gång flyttar jag runt ållorna och mot slutet av rökningen plockar jag bort de som fått mest rök och låter de som fått lite mindre ligga kvar. Jag använder al-ved att elda med och blötlagd al-spån som jag då och då slänger på den glödande kolen. Det är viktigt att chilin får gott om tid på sig i röken så den blir riktigt rökig och fin i smaken men får inte ligga för länge. Då kan den bli bitter och smakar mera som något som hittats efter en eldsvåda.

 Efter ungefär ett till två dygn i röken är det dags att torka den rökta fruken i en mattork. Chilin tar upp mera smak om den röks färsk och sedan torkas jämfört med om den torkas först och sedan röks. Den färdiga produkten brukar jag förvara i glasburkar med tättslutande lock.

Efter hand som jag behöver, så maler jag pulver av den torra chipotlen eftersom smak och hetta håller sig mycket längre i de halverade torra frukterna än i pulverform. Även det färdiga pulvret förvarar jag i lufttäta glasburkar. Nedan två små bukar med chili pulver, till höger den mörkare färgen av chipotle gjord på röd mild chili och, som färg jämförelse, till vänster en burk med pulver gjort på Jimmy Nardellos Pepper.

Ulupica Large

Denna sorts chili är inget man odlar för den höga avkastningens skull men den är mycket spännande och bjöd på en mängd överraskningar när jag i år odlade den för första gången. Det är en C. cardenasii eller möjligen en C. cardenasii x C. pubescens-korsning och har sitt ursprung i Bolivia.

Plantan är ganska storvuxen och är i skrivande stund ca 1,5 m hög. Den växte ganska långsamt i början, vilket gör att jag tror att den kommer att bli en jätte nästa år efter övervintringen. Den har ett krypande växtsätt, vilket gör att jag spaljerat upp den för att få den mera lätthanterlig. Blommorna är vackert blå-lila med gula prickar. Lite som en blandning av C. pubescens och C. baccatums blommor.

En liten egenhet som de två plantor jag odlat har haft är att de tycks från börjat ha lidit av någon form av näringsbrist. Först trodde jag att det var att de stod sura och därför inte kunde ta upp näring som de skulle. Trots att jag var noga med att de fick torka till lagom mycket mellan vattningarna fortsatte detta med ljusa blad och det blev inte bättre förrän jag började gödsla ordentligt framåt sommaren. Detta får mig att tro att denna sort är ovanligt näringskrävande jämfört med de flesta andra chili-sorter jag odlat.

Frukterna påminner mig lite om lingon till utseendet. De är små (omkring 500-750 mg per st) och röda som mogna. De är lite tillplattade och mäter 12-15 mm i diameter och ca 10 mm långa. Till skillnad från de flesta andra vilda arter som jag odlat är frukterna förhållandevis tjockväggiga. Smaken är god och påminner om smaken hos rocoto. Hettan är mycket speciellt och det långsammaste jag upplevt. Den är het-medelhet och börjar överraskande nog kännas först efter några minuter. Den har bruna frön.

Habanero BBQ

För ett par dagar sedan hittade jag Jonas Crambys bok 'Texmex från grunden' på biblioteket. I den hittade jag en beskrivning på barbeque och ett recept på en rub för ändamålet. Rubben tycktes sakna lite hetta, så jag bytte ut en tredjedel av paprikapulvret mot hemmagjort habaneropulver. 7 timmar senare fick jag en mycket trevlig belöning. Eftersom jag inte hittade råsocker så använde jag farinsocker, som jag gissar är en råare och mera oren produkt än vanligt strösocker. Boken är för övrigt ett mycket bra köp om man är intresserad av vällagad och enkel mat. Här kommer receptet, så som jag gjorde det.

1,5 kg fransyska och en del tofu gneds in med nedanstående rub. Rubben gjordes genom att alla ingredienserna blandades och maldes tillsammans i en mortel.

1 dl farinsocker
1 dl strösocker
1/2 dl (25 g) paprika-pulver
1/4 dl (10 g) habanero-pulver
1 1/2 msk (30 g) salt
1 1/2 msk (15 g) vitlökspulver
1 msk (7 g) svartpepper, finmald
1 msk (6 g) ingefärspulver
1 msk (9 g) lökpulver
1 tsk (2 g) rosmarin

Köttet lades på grillen och röktes med alspån vid 120°C i tre timmar. Därefter lade jag in det i aluminumfolie och fortsatte ytterligare 4 timmar. Efter att köttet fått stå en stund drog jag isär det med två gafflar. Det blev mycket lyckat med hettan tillsammans med den söta rubben och den dova röksmaken.

Utvärdering av hydroprojektet, del 1

Nu är det äntligen dags att börja utvärdera resultatet av hydrokultur-projektet. Jag odlar två Capsicum pubescens, CAP 217 och Locato Red. Den senare är en oavsiktlig korsning som visat sig vara en av de mest produktiva sorterna jag provat, så den kommer jag att odla vidare på. Jag har även en Capsicum chinense, Red Savina, som detlar i testet.
Av dessa sorterna så har Locato Red börjat mogna både i hydro och jord medan CAP 217 och Red Savina har börjat mogna så smått enbart de som odlats i jord. Därför börjar jag den första utvärderingen av hydron med Locato Red. Så här ser det ut i drivhuset, CAP 217 och Locato Red i hydro till vänster och de i jord till höger. Som jag hoppas framgår av bilden så är plantorna som odlats i hydrokultur mycket tätare och grönare än de som står i jord.

Först och främst mognar de i jord lite snabbare än de i hydrokultur. Skillnaden är en vecka eller två. Det kan kanske ha att göra med chocken vid omplanteringen från jord till hydro och, framför allt, den hämmade utvecklingen då jag fortfarande provade mig fram med olika koncentrationer av näring.

 Locato Red som växer i hydron till vänster och de i jord till höger.

Skörden kommer troligen att skilja sig åt. Av hydro-plantorna har jag hittills skördat en gång (566 g) och de i jord har gett två skördar hittills (totalt 416 g). Båda har mycket omogen frukt kvar.

Vad som är mest anmärkningsvärt syns tydligt på bilden nedan. Frukterna från plantorna i hydron är mycket större. I medeltal väger de som är skördade från hydron 18,9 g per frukt (±1,5 g, n=30) medan den från plantorna i jord vägde 8,5 g (±2,0 g, n=30). Som framgår av standardavvikelsen så varierar de i jord mera i storlek dessutom.

Frukt av Locato Red odlad i hydro-kultur till vänster och i jord till höger. I båda högarna till samma antal frukter, 30 stycken.

Slutligen till den viktigaste utvärderings-parametern, smaken. Jag har under hela projektets gång oroat mig över hur de skall smaka eftersom hydro är nytt för mig och jag har provat mig fram med pH, näringskoncentrationer, etc. Idag provade vi ett par likstora bitar från frukter odlade på de två sätten och vi noterade att styrkan inte skilde sig åt nämnvärt. De som hade vuxit i hydro smakade lite annorlunda genom att de var sötare och hade en lite friskare och fruktigare smak.

Jag har försökt att sköta samtliga plantor på så bra vis jag kunnat, givet de olika förutsättningarna de odlats under. Jag har försökt hålla pH och näringskoncentrationer på lagom nivå i hydron och jag har vattnat de i jord regelbundet och gödslat enligt anvisningarna med Biobact Tomat.

För att sammanfatta denna första utvärdering så väger omdömena över till fördel för hydro-odlingen. Mycket finns kvar att utvärdera och diskutera men hittills tycks denna metod att odla rocoto fungera bäst under de förutsättningar jag har i drivhuset.

Inlagd jalapeno

Nu börjar jalapeno-frukterna byta färg, så det börjar bli tid att lägga in om det skall bli några gröna i år. Detta är första gången jag lägger in chili, så jag googlade recept och kom fram till att ett av dem dök upp om och om igen. Med en liten justering så ser det ut enligt nedan.

300 g tjockt skivad jalapeno
1 dl vatten
1 dl vitvinsvinäger
1 msk socker
2 tsk salt

Enklare än så här kan det knappast bli. Jag sköljde och skivade ca 350 g jalapenos, vilket gav mig ungefär 300 g skivad frukt. Jag hällde på lagen och lät det sjuda under lock i ca 5 min. Jag kände på dem då och då för att se när de fick lagom konsistens. Efter det hällde jag alltsammans på en väl rengjord inläggningsburk. Som extra bonus så var satsen precis lagom för de små burkarna som jag köpt från Ikea.

 Nyplockad Early Jalapeno, C. annuum, på väg att läggas in.

Nå, hur blev resultatet då? Jo, betydligt bättre än vad man får om man köper en burk från taco-hyllan i närmaste matvarubutik. De recept jag hittade föreslog 1 tsk salt men jag fann det ge lite för lite sälta och när jag tillsatt ytterligare en tesked så blev det bra. Hållbarheten skall tydligen vara upp till 6 månader i kyl men jag tror att dessa jalapenos kommer att ta slut fortare än så.

Nästa försök med inläggningar skall nog bli en ny omgång jalapenos men kanske med tillsats av några tepin för att öka hettan lite. Jag har även några plantor Serrano som nog snart också börjar skifta färg. Kanske man skulle våga sig på att lägga in sådana med.

Habanero-sås

Eftersom det är högsäsong för habanero-skörd, passade jag på att göra ett par habanero-såser. Den ena är Jonas Borsséns habanero/mango-sås och den andra fick jag upp ögonen för då jag tittade på ett avsnitt ur Rick Bayless tv-program Mexico - One Plate at a Time.

De ser nästan identiska ut i färg och konsistens men är två mycket olika såser som passar helt olika sorters mat i mitt tycke.
Receptet på den första såsen "Habanero Hell Sauce" är hämtad ur boken "Het trädgård" (1). Jag följde receptet till fullo och finns även att läsa här.

Rick Bayless recept finns här och jag följde det i sin helhet så när som på en detalj (2). Jag kokte inte med chilin utan tillsatte den precis innan jag lade allt i mixern. Detta för att inte riskera att förlora någon smak eller hetta från chilin. Så här gjorde jag.

5 st vitlöksklyftor, med skal på
125 ml grovt hackade morätter (3 st små späda)
125 ml grovt hackad silverlök (1 liten)
12 st habaneros (ca 140 g), jag använde 5 frysta kuber
250 ml äppelcidervinäger
250 ml vatten
2 tsk salt
1/4 tsk socker

Rosta de oskalade vitlöksklyftorna i en stekpanna på medelhög värme tills de mjuknat och skalen mörknat. Det tar ca 15 minuter. Samtidigt koka upp morötterna, löken i vinägern och vattnet och låt sjuda tills morötterna är mjuka, omkring 10 minuter. När vitlöken är mjuk, skala den och lägg den tillsammans med grönsakskoket, chilin, salt och socker i en kannmixer. Homogenisera till en slät sås. Slå på flaskor och förvara i kylskåp.

De två såserna skiljer sig mycket åt i smak. Borsséns sås är sötaktig och lätt och passar bra till sommarmat och fisk. Bayless sås är stabbig och håller nog bra länge i kylen, ja, kanske till och med vid rumstemperatur. Den kan man nog med fördel slå i grytor mm men även ha till mat om det inte är någon anrättning med subtila smaker. Nästa habanero-sås jag tänker prova är en spännande och synnerligen enkel variant som Patrik skiver om på sig blog. Det receptet finns här.

1. Borssén , Plöninge P (2001) Het Trädgård. ISBN 91-518-3713-7, sidan 91.
2. Bayless R. Mexico: One Plate at a Time. Säsong 5, avsnitt 2 "Fresh Chiles, Hot & Cold".

Pimenta de Neyde

Pimenta de Neyde. Denna brasilianska sort har jag suktat länge efter att odla. Det är troligen en Capsicum chinense x annuum-korsning och är ovanlig så till vida att frukten inte ändrar färg under mognaden. Eller lite gör den nog. Jag tycker att frukterna blir lite mjukare och lite mera ljusa till färgen när de mognat.

Så här ser frukterna ut innan de är helt mogna. Denna frukten är bland de större på plantan jag odlar i år och mäter 6,5 x 2 cm. Smaken har jag inte hunnit undersöka ännu men i takt med att jag får allt med mogen frukt så skall jag göra det med.

Hela plantan är mörkt lila och till och med blommorna har lila strimmor. Den är ganska högväxt, 140 cm i skrivande stund, och synnerligen dekorativ.